Jag är lycklig.

Får man säga så? Jag är det nämligen. Det känns så i alla fall. Jag har haft några helt fantastiskt roliga månader här i Monterrey och nu när jag är inne på slutspurten så är det såklart mycket att göra och det är stressigt, men jag tror ändå att de här sista veckorna här kommer bli superroliga. Och när de är slut, alla ledsamma avsked är tagna, då ska jag få sola och bada och bara ha det härligt i över en vecka, för att sedan få se Mexico City och mina kompisar där. Och efter det får jag komma hem till ett julmysigt Uppsala. Bo hos mina föräldrar, inte oroa mig för något och bara baka julgodis och hänga med några av mina närmsta vänner. Sen kommer såklart vardagen att komma väldigt snabbt och den kanske inte är jätterolig, men den varar bara i en termin. Visst känns det läskigt att bli klar med kandidaten och ställas inför att söka jobb som inte finns och så, men samtidigt kommer jag än en gång befinna mig i ett läge då jag är helt fri och kan hitta på vilka äventyr som helst. Bara fantasin och tron är mina hinder. Och båda kan jag ju jobba på!
Nu ska vi strax åka ner på ett nöjesfält för att fira 100 år sedan revolutionen här i Mexiko och det ska bli skoj.
Jag har verkligen ingenting jag vill klaga på just nu. Livet känns roligt och spännande och jag känner mig både bortskämd och välsignad. Om det är det som kallas lycka så är det det jag känner. Inte för att livet är perfekt eller en enda lång solskensdag, men för att jag har ett lugn inom mig inför allt osäkert som väntar.
Jag mår bra. Känner glädje och lugn. Jag är lycklig. Men framför allt är jag tacksam.